Jag kände mig inte tvingad att skriva en avslutning efter sommaren. Men jag vill helt enkelt skriva av mig om vad jag lärt mig under denna sommaren. Kanske inte det viktigaste jag lär mig under sommaren, men något jag tänkt på hela tiden är trogenhet. Att man ska lita på de som hjälper en mest och strunta i de som helt enkelt inte gör någonting tillbaka. I början av sommaren kände jag att jag hade de bästa vännerna som fanns. De fanns alltid där för mig, jag kunde prata med alla utan några som helst problem att de skulle berättas vidare. Jag var inte rädd att visa mina känslor helt enkelt. Första festen gänget hade efter avslutningen, ja det var nog där vi kom varandra närmare och jag tror alla tänkte samma tanke att: vi ska hålla ihop länge...
   Länge och länge kanske det inte blev endå. Efter den festen tog vi alla en paus. Vi gjorde saker tillsammans några av oss och vissa träffade andra. Vi grät och vi skrattade åt minnen vi skapat under skolans sista år. Jag umgicks mycket med Johanna eftersom vi bodde nära varandra. Jag och hon blev som systrar för varandra och jag är glad över att vi inte släppte taget om varandra. Minns du tågresan då vi pratade om Anton för första gången? Du ska veta hur lycklig jag är att vi gjorde det? Du vet vad han betyder för mig och om jag fick ge dig något skulle jag ge dig välden. För du är min <3 Hela juni passerade och jag kände på mig att denna sommren kunde sluta perfekt. Men någonting tog stop. Det var som att panikbromsa med bilen, man tror man ska hinna förbi innan trafikljusen ändrar färg. Men man vet att ma inte hinner. Och precis ett sånt stop fick min "perfekta värld". Den förste juli fick bli mitt nya oturs datum, om man nu kan ha ett sådant. Jag glömde allting vad som handlade om trogenhet, jag sårade nog väldigt många personer under min period jag hade då. Och nu i efterhand kan ni säga att: "om du berättat tidigare hade ingen av oss bråkat". Men hur lätt är det att berätta, när man inte har orden kvar? Min värld vändes helt upp och ner. Jag tog skydd bakom Johannas hus och rymde iväg i mitt inre. Jag skrev många dåliga texter som nog gjorde många rädda över mitt liv. Jag gjorde en dum grej vid en fest som jag inte ångrar att jag gjorde. Jag var ett tyst rop på hjälp. Ni som var där hjälpte mig och då förstod jag vilka som var mina riktiga vänner. Det började se ljusare ut. Ni trodde jag skulle må bättre och vad gjorde jag för att förbättra situationen? Jag flydde min väg. Jag vet hur mycket jag säger till folk att inte fly iväg sina problem. Men jag vågade inte stanna kvar. Så jag packade mina väskor, släckte ner i mitt rum för ett bra tag. Åkte fyra timmar i en bil långt upp i landet. Jag åkte till mitt andra hem, Uddevalla, och där stannade jag i en månad. Jag kände mig fri och var väldigt nära att övertyga mamma att jag skulle börja skolan där istället för i kristianstad. Men jag är glad hon stoppade mig. Men jag fick nya hopp i Uddevalla. Jag fick glädjen tillbaka. De som var i Uddevalla fick mig att sluta gråta och låta tron komma tillbaka. Min killekusin är den killen jag älskar mest  hela världen. Han är mitt största förtroende och den jag litar mest på förutom min bror. Han och hans vänner tog mig till platser jag aldrig känt av förut. Det gjorde mig till en bättre person denna sommaren. Månaden gick och jag kände mig beredd att komma tillbaka. Först var det cup med laget som nog går till historians bästa cup. Inte spelmässigt men socialmässigt. Vi har nog aldrig skrattat så mycket under en helg tillsammans.
   Tillbaka i Kristianstad, jag såg mig själv som en glad människa. Trogenheten kom tillbaka och nu började jag säga till folk vad jag egentligen tyckte om dem. Jag hade lärt mig i Uddevalla att säga ifrån, nu fick det vara nog. Jag sårade säkert många under den lilla perioden. Men själv kände jag mig gladre. För nu såg jag vilka som fanns där för mig. Jag fck några jobb och det blev en fest. En fest som skakade om våran värld. Det var där vi skiljdes åt. Vi ska gå på samma klass nu några av oss. Andra flyttar iväg eller byter skola helt. Men det var på den festen vi skiljdes åt, som vänner. 
   Sista månaden började alla tänka på vad som skulle hända den 18 augusti. Vi skulle börja skolan och visa av oss kände sig fortfaranade osäkra på ens val. Jag kan erkänna jag var en av dem. Men vi umgicks endå och jag tror min oh Johannas och Robins vänskap stärktes ännu mer. För vi upplevde massa saker tillsammans, vi testade saker i våra liv och visa tog smärta för det men vi själva var glada att testa. Nu i efterhand längtar vi nog till helgen varenda gång för att fortsätta träffas och sova ut på morgonen. Bli väckt av Johanna på morgonen, gå över till henne och sen prata med Robin och sen träffa honom. Ni ser hela programet framför er? Det är vårat liv.
   Men jag tror att nu när vi sitter här dagen innan vi ska börja är vi lyckliga, spända och nervösa. Nu börjar livet i en ny riktning. Vi lever fortfarande livet. Tillsammas eller utan varandra. Men vad som än händer kommer vi aldrig glömma sommaren 2009. Den tog fart på våra känslor och vårat självförtroende. Och till sist, den viktigaste vi lärt oss här i sommaren är nog: tro på sig själv för då kommer man längre. Tack vänner, familj, släktingar, fotbollsvänner, bekanta, okända och en speciell person. Detta är .. the end of summer 09. Vi ses 2010. <3