vad är kärlek?
Är det att dagen innan försöka dämpa nervositeten genom en god natts sömn?
Är det att packa väskan för att vara borta i två timmar för att göra något så okontrollerat?
Är det att känna en känsla av trötthet när man sätter sig i bilen på väg mot ännu en ny ort.
Är det att somna tillsammans med kompisarna i bilen för att man laddar upp batterierna bättre då?
Är det att stanna vid en rutten parkeringsplats och dra in samma doft man drar in varje kväll?
Är det att se folk komma eller att se folk som går?
Är det att titta på alla bilar som ställer sig i en rad bredvid varandra, för att visa vilka som hör ihop?
Är det att gå in i ett liten rum med oskarpa färger precis som ett litet skjul?
Är det att dra på sig skorna och börja lunka ut till en ny värld?
Är det att börja plocka fram tejpen och börja se solen gå ner borta vid hustaken?
Är det att känna gräset under sina fötter och se personer sätta sig ner på på bänkarna för att nu bevittna ännu en mörk höst kväll?
Är det att börja småhuttra av kyla men också av värme för att det finns ingen annan plats som man skulle vilja vara på i just det läget?
Är det att känna stressen släppa och att försiktigt börja få i gång benen i en rytmisk rörelse?
Är det att blunda och känna vinden ta tag i ens uppsatta hår?
Är det att ställa upp sig på ett rakt led se den svartklädda personen vandra mot en med bestämda steg?
Är det att ta in ett stor djupt andetag och känna lukten av nyklippt gräs?
Är det här verkligen ingen dröm, finns det folk som lever såhär?
Är det att börja se den lilla runda saken rulla fram och tillbaka mellan linjerna?
Är det att hoppa upp i en luftduell och på ner vägen känna hur man hade kan studsa som en studs boll fram och tillbaka?
Är det att känna energin övervinna och att man slutar tänka i några enskilda sekunder?
Är det att lägga ner den lilla runda saken på linjen, kliva tre stora steg tillbaka och titta framåt och sedan låta benen bestämma vad som kommer att hända i nästa läge?
Är det att ta upp den magiska runda saken i händerna, lyfta den bakom huvudet och slänga bort den för att man inte själv vill ha den kvar?
Är det att man ljuger för man egentligen vill ha saken för sig själv, fast inte vågar säga det?
Är det att känna sig som en superhjälte då man föser den konstiga saken runt mellan människor?
Är det en känsla av att vara bäst?
Är det att pricka det vita nätet som blåser så fint i höstkylan?
Är det att lägga ner den konstiga lilla runda saken på en vit streckad linje och kolla ner i marken och börja sakta räkna upp till fyra för att sedan kolla upp på huvudpersonen framför en och veta att det finns bara en sak kvar att göra?
Är det en känsla av att vara oövervinnlig?
Är det att efter nittio minuter gå tillbaka till skjulet för att plocka av sig besvikelsen eller för att hänga upp glädjen?
Kärlek är att göra detta dag ut och dag in utan att ens tänka tanken på att tröttna på det. Kärlek är att spela fotboll och veta att man inte behöver ge upp den för något annat, för den ger aldrig upp dig. Kärlek är en konstig känsla, men ändå så fruktansvärt underbar. Kärleken till fotbollen bär jag med mig hela livet och kom ihåg detta, det kan och kommer aldrig bli för mycket fotboll.
@Malin Rindvik
en av de viktigaste matcherna ..
Ibland när jag tänker efter riktigt noga, så undrar jag varför el clázico är den viktigaste matchen någonsin? Den som alla pratar om? Jag tror på allvar att varenda person som är intresserad av fotboll går runt flera dagar, kanske till och med månader innan, och pratar om matchen. Eller är det bara jag?
Nej men jag tror att man måste känna känslan av att spela fotboll för att kunna förstå hur underbar en sådan här match är. Det är inte bara en match, det är fotbollsvärldens mest demokratiska match som spelas.
Man känner hur spänningen stiger efter varje minut som går innan matchstart. Man till och med sitter och kollar på uppvärmningen. Man känner publikens andning även om man själv sitter hemma framför tvsoffan. Och när matchen väl börjar är det inte resultat som blir höjdpunkten. Det är känslan.
Ni vet nog redan hur matchen slutat, 0-2 till barcelona. Och frågan lyder då: varför vann Barcelona? Jag hörde bara ett svar i mitt huvud efter matchen, som sägs om och om igen från förra matchen som barcelona spelade mot arsenal. Då sportkommentatorn säger: de vinner för att de har messi .. och det finns faktiskt inget bättre svar på en sådan fråga.
Även om real hade ett mycket bra spel och var väldigt offensiva från början. Så gjorde det inget när barcelona kom igång med sitt passningspel. Ibland kan jag tycka messi får alldeles för mycket uppmärksamhet, jag säger inte att han inte borde få det utan bara en aning för mycket. För utan en av de bästa passningspelarna så hade barcelona inte vunnit denna matchen. Personen som spelade fram till båda målen, jag tycker vi borde kalla honom för nyckelspelare. Xavi. I matchen mot Arsenal var han överbra. Han gjorde 105 passningar under den matchen och 95 av dem var lyckade passningar. Talar inte resultatet för sig själv?
Inget illa som jag skrev innan mot Messi, jag vill kalla honom världens bästa fotbollspelare under 2000-talet. Och då är pojken inte mer än 22 år gammal och uppfostrad i Barcelona. Jag kan bara vänta och se hur den lilla argentinaren utvecklas i en annan klubb och blir större än både pelé och maradona. Hoppas bara han inte fastnar som henry gjorde när han flyttade från arsenal till barcelona. Men då skulle vi nog ändå minnas Messi - teknikens mästare?
C.Ronaldo hade inte mycket att säga om matchen. Och det är ju sant, han hade inget att komma med. Spaninen bästa par som det sägs, ronaldo och higuaín. Paret som gjort flest mål tillsammans, såg man faktiskt inte röken av. Ronaldo gjorde en tunnel på pedro och higuaín fick fritt läge men sköt över. Så jag förstår ronaldo när han inte ville kommentera matchen. Det enda han sa var: "Barcelona vann, men det gjorde inte oss till fiasko. Vi har sju matcher kvar och kan fortfarande vinna"
Enligt mina åsikter så har barcelona redan vunnit serien. Med ett sådant spel och med sådana spelare och tränare, som desutom blev den första barcelona tränaren att vinna el clázico fyra år i rad, och som åkesson sa till mig när vi såg matchen: "en sådan tränare som pep, som kan flytta spelare över hela planen är det inte osanorligt att barcelona tar hem ligan och även champions league". Jag kan inget annat än att hålla med honom. Spänningen stiger och inom några månader till får vi resultat. Blir det ens något fiasko för något av laget?
@Malin Rindvik
liten krönika
I går spelades ännu en champions Leauge match, det var nog till och med två stycken. Manchester United mot Milan och Real Madrid mot Lyon. Man kan alltså säga att detta var ett par ganska bra matcher. Man vill se mycket mål, man vill se spänning, man vill se fajt om bollen hela tiden, man vill se en riktigt fotbollsmatch.
Manchester United mot Milan. För ett lag blev det en stod seger med 4-0 och för ett lag tog resan slut och den resan hade kanppt börjat.
Real Madrid mot Lyon. För ett lag blev det en snopen förlust och ute ur spelet och för ett lag med ett jävlar anama blev det ett hopp närmare en seger som knappt varit möjlig.
*******
Jag har länge trott på Milan. De har sätt så bra ut och jag hade en väldigt bra magkänsla som sa att till och med kunde slå man utd. Men kanske var united för svårt eller mer taggade? De hade trots allt förlorat en av sina stora spelare, C. Ronaldo, och i ligan så har de svårt med chelsea. Hade de nerverna kvar till båda cuperna? De tog i alle fall fram vinnarskallen i gårdagens match och körde över Milan. Det blev en dubbelvinst för United, för på en annan sida av världen. Så förlorade C. Ronaldo's madrid och uteblev i från cupen. Kunde det kännas som en bättre vinst för United fan? Nej jag tror knappast det. Men jag vill ändå säga en sak om Milan ... bättre lycka nästa gång. Någon gång ska de nog ta hem de, inte idag. Kanske inte nästa år men kanske nästa?
*******
Det må ha varit en dubbelvist för United och i sådana fall en dubbel förlust för Real. Ute ur cupen på ett snopet mål när det var 15 minuter kvar av matchen och de var då tvugna att göra två mål för att gå vidare. Det kunde inte bli någon förläggning eftersom Lyon gjort flest mål på borta plan.
Real hade allt, de kunde passa, de kunde göra ett mål och de kunde springa och dribbla. Men vad gjorde de att dem kunde tricksa med bollen. Alla säger det, man vinner inte Champions League genom att tricksa sig runt matchen, utan genom att göra flest mål. United gjorde flest mål och det gjorde även Lyon. Skillnaden mellan Lyon och Real var ganska enkel. Viljan!
*******
Låt det för all framtid vara så: att för att vinna, måste man göra flest mål och ingeting annat. Barcelona spelar nästa vecka. De har haft en svacka och som en trogen supporter undrar man såklart? tar de fram viljan eller låter de munnen sköta jobbet?
@MalinRindvik
förintelsens minnesdag
"Arbeit macht frei"
i början på en enkel mening
Men sanningen var att jag var livrädd.
Ditt namn kvävde mig i sömnen och gör det än idag"
att skriva en personbeskrivning ..
Det kan ha börjat som vilken natt som helst. Det kan ha varit en höst, för jag minns hur löven snurrade där ute ur min systers fönster. Det var nog kallt då också. Men jag vågade inte öppna fönstret för att känna efter. Att få känna den bitande känslan över mina fingrar om jag sträckt ut min hand. Den känslan fanns inte i mina tankar under den tiden, den fick inte finnas helt enkelt. Men om jag hade öppnat fönstret? Hade jag känt en frihet då? En känsla som gjort att jag aldrig behövt titta tillbaka på den dagen som började som vilken som helst, men slutade och begravde sår över hela mig. Varenda kroppsdel, varenda nervtråd över min kropp skulle bytas ut till nya. Det var en dag som vilken dag som helst.
Jag satt på sängkanten i min systers rum, jag hörde hur några av mina vänner skrattade i tv rummet på andra sidan huset. Eftersom tystnaden hade tagit över mig så kunde jag höra dem lätt. Men jag tror inte de kunde höra mina svaga rop på hjälp. Eller bara en liten tanke kunde jag ha fått. För det kunde ha räddat mig. Men hjälpen kom ur en svag person som försiktigt gick in i rummet. Klänningen hade förlorat sin lyster och strumpbyxorna var sönderrivna sedan långt innan. Hon satte sig bredvid mig. Hon tittade på samma punkt som jag gjorde: fönsterkarmens svarta färg där mitt i natten. Jag kunde ha svurit på att den lyste vit av gatlyktorna. Jag såg på varelsen som satt där bredvid mig. Hon skakade. Jag skulle inte ha trott att det var av kyla eller skräck utan bara av ren rädsla. Hon var lika rädd som jag var i det läget. Jag tittade på henne med tårarna i halsen och jag såg hur stark hon var. Inga tårar skulle fällas denna natt, men gud vad fel vi både hade då.
Det hade nog gått fem till sex minuter, jag tror inte jag räknat tiden. Men tillslut kom det en tår av mig. Jag kröp då ihop i hennes famn och hon höll om mig. Det var då allting kom. Tårarna sprutade och hjärtat började banka hårdare. Pulsen den ökade och andningen blev fortare och fortare. Det var som att springa med astma anfall och aldrig komma loss ifrån den. Hennes mörkbruna råttfärgade hår trillade ner i mitt ansikte. Jag rådde mig inte ens att plocka bort det. Det fick vara kvar. Och jag mindes det som i går. Det jag även minns var att personen som höll om mig inte sa ett ord. Hon grät inte ens. Hon var stark, för det var så hon var byggd. En port som inte skulle öppna sig för någon. Men som jag sa förut, denna natten var inte som alla andra.
Hon sa några enkla ord till mig som jag knappt förstod. Jag mindes bara den lugna rösten som trängde in i min själ. Och fick mig att prata som aldrig förr. Jag berättade exakt vad jag kände och jag kunde till och med få fram orden utan att hulka på grund av mina tårar.
Hon tittade då ifrån mitt ansikte och torkade bort den överblivna mascaran från hennes ögon. Nu grät hon. Jag såg henne i ansiktet och jag blinkade knappt en sekund. Jag ville se hennes bleka ansiktsform som var format som en boll.
Jag behövde bara säga fyra ord som gjordes till en mening. En mening som hon fortfarande kommer ihåg och som jag alltid bär med mig när jag går igenom något svårt. Orden som hjälper henne mot hennes svåra tid när hon gick in i väggen och tiden då hon begravde sig i jobb.
Sex vokaler och elva konsonanter, jag älskar dig mamma.
@Malin Rindvik
ps, vad tror du?
Du är en på miljonen, men det är bara du med de svarta conversen som vandrar på tivolibron i kristianstad med en flicka med brunt hår. Ni vandrade hand i hand, var det bara en tillfällighet?
Jag kan inte säga att jag vill ha dig tillbaka för då skulle jag ljuga. Men det betyder inte att jag inte saknar eller tänker på dig. Du var trots allt ett fotografi ifrån mitt bildspel. En del av mitt liv. Du var en liten men enkel del av den kan man säga. Men större kommer du aldrig bli. För att någonting som började med ett skämt ska gå till att jag faller ut i tårar igen. Nej, nu är det över helt enkelt. Finito.
Vi kan fortfarande prata om strunt eller om ingenting. Men du kommer aldrig få mig att skratta eller le igen. Det ska jag sköta själv och det bör även du. För det är ganska enkelt, jag lever mitt liv och du ditt. Du kommer inte få mig på fall igen.
Att du vore ett misstag, är att ta i. För du var min lyckobit som lärde mig att det inte finns äkta eller olycklig kärlek. Det finns bara en sanning eller en lögn. Du var en blandning av båda. Inget mer än det andra.
Ett år har snart gått. Det är helt otroligt att tiden går så fort. vi borde skratta åt tanken. Eller åtminstonde le, för vad folk än sa om att vi inte passade ihop. De hade rätt. Du och jag var inte menade för varandra. Vi levde i varandras lögner. vi tog oss framåt, säkert och lugnt. Det varade inte länge. Den lyckan vi trodde vi haft.
Vet du vad, du är inte snygg. Du är betydelsefull och det borde du vara stolt över. För mer kommer du inte vara. Hur nära perfekt du än låg till på skalan, är du inte pojken för mig ur min synvinkel.
Ler du nu? Det borde du, för här kommer det sista jag vill säga dig;
ps, jag älskar inte dig. =)
@ Malin Rindvik
en underlig tanke
jag somnade vidare och vaknade vid nio tiden, sjukt skönt med sovmorgon.
nu har man mediaproduktion och sen ska jag hem och ringa johanna.
och måste även kolla klart på oc säsong 3 :)
i kväll kanske blir träning igen, känns som dagarnma ser likadana ut nu för tiden.
men det är väl så det ska se ut när det snart är lov.
i går fick jag mig en riktigt funderare/tanke.
" Jag zappade runt bland kanalerna igen, det brukar bli min vardag just nu. Jag brukar alltid gå in i mina egna tankar när jag gör det. För det finns inget som intresserar mig längre.
Plötligt, utan anledning, får jag syn på en fotbollsmatch där bland alla kanaler. Det är inte vilken match som helst. Det jag tittar på är matchen mellan real madrid mot milan. Ni tänker att det är vilken match som helst. Men det är den inte. Inte denna matchen.
En av mina favorit spelare spelade i går och det gjorde mig väldigt paff. Jag trodde han lagt av för länge sedan. Men han spelade, och han spelade med glädje. För att visa alla som tappat förtroendet för honom. Han var inte tillbaka. Men han var glad.
Han hade helt sitt liv spelat på sina finter och på sina underbara grejer bara en man kan göra med en boll. Personer har klagat och personer ville ha mer. Han tappade förtroendet och tillslut även spelet. Bytte lag och sen var det tyst om honom. Nu .. ungefär 2 år senare, ser jag honom som en av de bästa spelarna fortfarande. Men som i alla texter finns det ett minus. Han är inte ung längre, åldern tar tag i en. Precis som en skada eller en sjukdom. Man blir tvungen att stoppa upp tiden för att förstå att man inte är samma person som man var för några år sedan. Det var det som gjorde att jag tappade honom. Men jag höll kvar vid honom längre än jag trodde. Jag är glad över det. Men jag är även rädd, för att jag kan tappa min tro på min kärlek fortare än jag vill. Men jag ska aldrig sluta kämpa."
Personer som inspirerar mig att tänka en sån här tanke gör underverk till slut. Det blir fotavtryck på en. Man tänker tillbaka och vill vara som dem. Men man vet själv att det inte går. Men en tanke är något som ingen kan ta ifrån en. För kämpar man och döljer sin smärta. Kommer man tillbaka.
Jag ska komma tillbaka!
EN GAMMAL FAVORIT
Regnet smattrar mot fönsterkanten och det låter som en galning som skjuter vilt omkring sig.
Regndropparna trillar sakta ner för det smutsiga fönstret. Nu kanske fönstret blir rent för en gång skull. Hur mycket det än regnar så regnar inte världen över, även om det skulle kunna kännas så nu.
Gud släpper ut sin sorg över världen och regnet börjar ta fart ännu mer. Det låter som att himlen kommer öppna sig och det börjar smått mullra och det går över till åska och kort därefter slänger Gud ner en blixt. Han är arg på allting nu. Och det borde vi låta honom vara. Alla måste vi få ut ilskan inom oss, den ilskan som försöker gömma sig djupt in i själen. Den vill verkligen inte komma ut. Den vill stanna där inne och göra sönder själen en bit i taget. Den gör små hål som ingen känner eller ser, ingen mer än du själv.
Men det monstret ska inte ta mig. Jag springer ut, ställer mig i regnet och blir dyngsur direkt. Jag håller ut armarna, snurrar ett varv och tittar först upp i luften och sen ner i marken. Kanske växer jag fast här? Växterna kan fängsla mig i deras värld. Kanske passar jag bättre in där?
Håret på mitt huvud lägger sig spikrakt mot min kind. Mascaran, ifrån gårdagen som jag glömt tvätta bort, har kletat sig runt mina ögon. Jag gnuggar mig i ögonen. Det svider och mina handflator blir svarta som natten. Svart som nagellacket som blänker på mina fingrar.
Jag tittar på mina handflator. De blir genast våta av regnet som vräker ner från himlen och mitt bland dessa regndroppar på min hand, finns det sår. Djupa sår som inte kommer att försvinna. Det svider om dem och det kan ta tid innan de läcker. Om de någonsin kommer att göra det? Det var ett tag sen de kom dit, men jag kämpar fortfarande för att gömma dem.
Jag knyter nävarna och slår dem i marken och skriker. Jag skriker så högt jag kan. All smärta som finns inom mig ska bort. Jag skriker så jag håller på att tappa min röst, som försvinner sakta men säkert. Jag fortsätter ändå att skrika. Låt alla som hör mig få känna min smärta. Låt Gud ta bort monstret i min själ som äter upp mig inifrån.
Det mullrar vidare och en blixt slår ner igen och regnet mot min hud börjar smärta riktigt mycket. Det känns som hagel under en kalla natt. Haglet smattrar hårdare oh hårdare och river upp såren på min kropp.
Jag samlar de sista krafterna jag har kvar i min själ och kropp. Jag tar i allt jag har och slungar iväg skriket.
Utmattad slänger jag mig på marken. Låter växterna ta mig. Låter regnet smattra på mig. Låter Gud ta ifrån mig min smärta i lungorna i blodet i hela kroppen.
Mina lungor exploderar snart och min andning ökar hela tiden. Måste lugna ner mig! Ut och in, det är så man gör. Jag vet hur man gör. Jag kan göra det!
Jag blundar och låter min kropp släppa taget om världen, planeten och universum för ett tag. Jag skall snart komma tillbaka, det lovar jag.
Himlen öppnar sig och något litet ljus tittar fram vid horisonten. Solen har kommit fram och lyser starkt mot min kropp. Regnet drar sig mot söder och nu ska även de som bor där få uppleva det regnoväder som varit här för fem minuter sen. Jag öppnar mina ögon och ovanför mig ser jag något av det vackraste jag sätt denna stund, en regnbåge. Jag ställer mig upp och smärtan och ilskan är bortblåst. Lugnet börjar stiga från mina tår och ända upp till min hjärna. Jag tittar upp mot himlen en sista gång innan jag lunkar in i värmen. Jag ler och tänker för mig själv:
” När jag är arg eller ledsen får folk inte reda på det, det är min hemlighet. Men när Du, Du där uppe, är ledsen eller arg, blir alla drabbade. Människor dör till och med på grund av din ilska. Är du arg på dem, eller varför gör Du annars så?”
Jag fortsätter min väg mot dörren för att gå tillbaka till min verklighet igen, med samma rutiner, om och om igen.
Men detta kommer vi att hålla hemligt Gud, detta stannar mellan oss.
@Malin Rindvik
the end of the summer'
Länge och länge kanske det inte blev endå. Efter den festen tog vi alla en paus. Vi gjorde saker tillsammans några av oss och vissa träffade andra. Vi grät och vi skrattade åt minnen vi skapat under skolans sista år. Jag umgicks mycket med Johanna eftersom vi bodde nära varandra. Jag och hon blev som systrar för varandra och jag är glad över att vi inte släppte taget om varandra. Minns du tågresan då vi pratade om Anton för första gången? Du ska veta hur lycklig jag är att vi gjorde det? Du vet vad han betyder för mig och om jag fick ge dig något skulle jag ge dig välden. För du är min <3 Hela juni passerade och jag kände på mig att denna sommren kunde sluta perfekt. Men någonting tog stop. Det var som att panikbromsa med bilen, man tror man ska hinna förbi innan trafikljusen ändrar färg. Men man vet att ma inte hinner. Och precis ett sånt stop fick min "perfekta värld". Den förste juli fick bli mitt nya oturs datum, om man nu kan ha ett sådant. Jag glömde allting vad som handlade om trogenhet, jag sårade nog väldigt många personer under min period jag hade då. Och nu i efterhand kan ni säga att: "om du berättat tidigare hade ingen av oss bråkat". Men hur lätt är det att berätta, när man inte har orden kvar? Min värld vändes helt upp och ner. Jag tog skydd bakom Johannas hus och rymde iväg i mitt inre. Jag skrev många dåliga texter som nog gjorde många rädda över mitt liv. Jag gjorde en dum grej vid en fest som jag inte ångrar att jag gjorde. Jag var ett tyst rop på hjälp. Ni som var där hjälpte mig och då förstod jag vilka som var mina riktiga vänner. Det började se ljusare ut. Ni trodde jag skulle må bättre och vad gjorde jag för att förbättra situationen? Jag flydde min väg. Jag vet hur mycket jag säger till folk att inte fly iväg sina problem. Men jag vågade inte stanna kvar. Så jag packade mina väskor, släckte ner i mitt rum för ett bra tag. Åkte fyra timmar i en bil långt upp i landet. Jag åkte till mitt andra hem, Uddevalla, och där stannade jag i en månad. Jag kände mig fri och var väldigt nära att övertyga mamma att jag skulle börja skolan där istället för i kristianstad. Men jag är glad hon stoppade mig. Men jag fick nya hopp i Uddevalla. Jag fick glädjen tillbaka. De som var i Uddevalla fick mig att sluta gråta och låta tron komma tillbaka. Min killekusin är den killen jag älskar mest hela världen. Han är mitt största förtroende och den jag litar mest på förutom min bror. Han och hans vänner tog mig till platser jag aldrig känt av förut. Det gjorde mig till en bättre person denna sommaren. Månaden gick och jag kände mig beredd att komma tillbaka. Först var det cup med laget som nog går till historians bästa cup. Inte spelmässigt men socialmässigt. Vi har nog aldrig skrattat så mycket under en helg tillsammans.
Tillbaka i Kristianstad, jag såg mig själv som en glad människa. Trogenheten kom tillbaka och nu började jag säga till folk vad jag egentligen tyckte om dem. Jag hade lärt mig i Uddevalla att säga ifrån, nu fick det vara nog. Jag sårade säkert många under den lilla perioden. Men själv kände jag mig gladre. För nu såg jag vilka som fanns där för mig. Jag fck några jobb och det blev en fest. En fest som skakade om våran värld. Det var där vi skiljdes åt. Vi ska gå på samma klass nu några av oss. Andra flyttar iväg eller byter skola helt. Men det var på den festen vi skiljdes åt, som vänner.
Sista månaden började alla tänka på vad som skulle hända den 18 augusti. Vi skulle börja skolan och visa av oss kände sig fortfaranade osäkra på ens val. Jag kan erkänna jag var en av dem. Men vi umgicks endå och jag tror min oh Johannas och Robins vänskap stärktes ännu mer. För vi upplevde massa saker tillsammans, vi testade saker i våra liv och visa tog smärta för det men vi själva var glada att testa. Nu i efterhand längtar vi nog till helgen varenda gång för att fortsätta träffas och sova ut på morgonen. Bli väckt av Johanna på morgonen, gå över till henne och sen prata med Robin och sen träffa honom. Ni ser hela programet framför er? Det är vårat liv.
Men jag tror att nu när vi sitter här dagen innan vi ska börja är vi lyckliga, spända och nervösa. Nu börjar livet i en ny riktning. Vi lever fortfarande livet. Tillsammas eller utan varandra. Men vad som än händer kommer vi aldrig glömma sommaren 2009. Den tog fart på våra känslor och vårat självförtroende. Och till sist, den viktigaste vi lärt oss här i sommaren är nog: tro på sig själv för då kommer man längre. Tack vänner, familj, släktingar, fotbollsvänner, bekanta, okända och en speciell person. Detta är .. the end of summer 09. Vi ses 2010. <3
tågrälsen
Det blippar till i det lilla ljuset som finns i hennes rum. Det kommer ifrån datan. Flickan plockar fram datan och läser första raden: "sover du? har du fegat ur kanske?"
Flickan skriver ett snabbt svar och får genast upp en ny ruta med nya bokstäver och ord: " bra, vi ses på "stället" och tio minuter." Flickan stänger av programet och lägger ner sin laptop och släckte försiktigt ner det enda ljuset som fanns kvar i rummet för stunden. Hon plockar fram sin väska under sängen. Ser sig omkring för att se om hon glömt något. hon vänder sig mot fönstret, öppnar det och hoppar ut.
Hon springer, springer för livet. Försöker hon springa ifrån livet? Om det skulle vara omöjligt så skulle hon göra det möjligt. Hon är övervinnlig i denna situationen. Det är fullmåne och flickan står vid tågstationen. Hon väntar på någon. Kanske någon hon pratat med på datan? Vem ska hon möta? Ska hon fly? Fly in i sin egen värld?
Bakom henne hörs en viskning. Ett tyst rop på hjälp kan det låta som i andras öron. Men flickan hör bara en viskning. en viskning som viskar hennes namn. Hon viskar tillbaka. Någon annans namn. Hon är inte ensam längre. Det finns fler som känner som hon.
På perongen står nu flickan med sin väska. Den är varken lätt eller tung. Eller är det kroppen som gör att hon inte kan känna efter? Kanske är det de hemska mardrömmar hon haft de senaste nätterna. Drömmar om en annan värld, en annan plats där hon kan trivas. Hon trivs inte här på denna planeten. Hon känner sig vilsen och ensam. Kunde någon känna som hon gjorde? Det kunde det, för bredvid henne på perongen står en pojke med likadan väska. Med svart hår liksom flickan. De bär varsit halsband med ett hjärta om. Känner de varandra?
Det måste vara för två veckor sen, exakt, som hon mötte denna pojke på internet. Han visade sig ha samma känslor som henne. Samma hemska känsla på livet. Samma tanke. Samma passion. Tvillingpar kan man tro.
Ett tyst ljud hörs ifrån horisonten. Det är något som är påväg till dem. Rälsen börjar gnissla. Det måste vara ett tåg. Flickan blundar och trycker sin hand i pojkens. Pojken är lugn. Han har inget att beskymra sig över. Han vet vad han gör för någonting. Han viskar tyst så bara hon kan höra: " Vi klarade det, vi ses snart igen lova mig det." Flickan blundar och biter sig i läppen och nickar med gråten i halsen. Tåget börjar närma sig. I mikrofonen hörs en tågchafför prata. Ingen av barnen lyssnar på vad personen har att säga. De lyssnar till tågets hastighet. Farten på tåget och farten på deras nya liv.
Det finns inget hopp kvar längre när tåget har passerat. Det tar mindre än 2 sekunder sen är allting över. Solen ska än en gång gå upp för att visa för alla att nästa dag är kommen. Men denna dagen är inte sig lik. Vi har förlorat två personer på vägen till en ny dag. Det kommer stå i tidningen: " barnen hoppade framför tåget: inget kunde rädda dem mer än de själva" ...
the end
hela avskedstalet
Så här kommer hela inlägget och även om lärarna vi haft;
Vi börjar från början, eller om det ens finns någon början. Vi vet i alla fall att det finns ett slut, och det är där vi står nu. På kanten till ett avsked, vid vägkorsningen där alla skiljs åt.
Vi blundar en stund och tänker på alla minnen vi skapat tillsammans. Ett tyst rop ekar, klackarna smattrar högljutt mot det kalla stengolvet och utanför fönstret lyser solen. Vill den hedra oss eller bara ta ett enkelt farväl? Men hur kan ett farväl vara enkelt när tanken på ett avsked har funnits inom oss, i våra hjärtan, i våra själar och i våra tankar sedan dagen vi började.
Saknaden kommer alltid finnas inom oss, vi kan alltid glömma det vi gjort, det viktiga är att vi aldrig glömmer vilka vi gjorde det med. Vi kan aldrig gå tillbaka men vi kan leva vidare i tron om att detta endast är slutet på skolan och inte på vår vänskap.
Solveig Bäck: Skolans skräck, nu slumpar vi det och säger sanningen istället; liten men tuff med vilja av stål.
Fredik Jepsson; Tyringes största fan, du kommer lngt med en pepsiflaska och några skämt.
Lydia Hallengren; om man tar kvadroten ur en cirkel och multiplicerar det med klorofyllkorn upphöjt i tre och dividerar det med en basisk syra så får vi fram svaret: nej vi blir aldrig lika smarta som du i matte och no.
Anna-lena, Jenny och Dragan; hur mycket vi än springer, hur mycket vi än går. Hur mycket vi än slår, blir vi endå det bästa ni får.
David och Marie; fortsätt hama, fortsätt sy. Fortsätt bygga, fortsätt skapa även när vi inte är med er.
Joshua; gnisslande instrument och plingande gitarrer, vi kommer höra dig vart vi än går.
Pernilla; vi har haft bild i fyra år, tack vare dig dig kan vi skapa och nu ska vi måla vår egen framtid.
Uffe; du har varit officier i 27 år, vunnit os guld med svenska kocklandlaget och varnatt oss för våran sockerdricka. Kom ihåg att allting går utan nyfödda barn och tennsoldater.
Christer; det kan låta litet men du ska ha det största tacket av alla. Du har lärt oss allting vi kan, utan dig hade vi inte kunnat skriva detta. Du la ner så mycket tid på oss, och det visade sig vara värt det.
Tack lärare och elever på slättängsskolan och även alla andra som arbetet för oss i det tysta.
@ Malin Rindvik och Mikaela Olsson
9A slättängsskolan 2009
texten är tillägnad mitt ex, han fick mig att skriva den
Här kommer en text jag visade för mina svenska lärare och de gav mig mvg, tyck till?
jag minns det så tydligt; " vi trodde aldrig du kunde skriva och du bevisade det. Men det vi är helt chockade över är att du i sån ung ålder kännt denna känslan. Den killen ska skratta sig lycklig som fått vara med dig. "
Tårarna gick inte att stoppas då, tack för ni hjälpt mig fram.
Jag älskar dig!
Hur kan tre ord ha så stor mening?
4 vokaler och 8 konsonanter
Hur kan folk säga det och ändå inte mena det?
Första gången vi sågs, jag ville inte flytta blicken från dig. Du var riktigt fin, pojke. Förstår du inte det?
De ögonen, jag tror jag kunde se mig själv där. Någonstans inom dig kunde jag se mig själv, sårbar och behövande av stöd. Jag vet det är inte lätt att prata om det, men snälla försök red ut det med mig. För med den kroppen du har, du kan inte komma härifrån.
Första gången vi kysstes, jag svävade helt seriöst på rosa moln. Vet inte hur känslan var, men det var inte som att slicka på en lyktstolpe i vintern precis, det var som kyssar regn eller som alla ligga i sängen en söndags morgon och tänka: här kan jag ligga hela dagen och inte göra någonting för detta är mitt liv och jag gör vad jag vill med det. Kyssen var varm och ändå var det något som saknades. Kanske din kropp emot min? Kanske nakna i sängen för en gång skull? Ville du chansa? Ville du se mig? Ville du vara mer än min vän?
Första gången du höll om mig inför mina vänner, jag tror dem såg hur lycklig jag var. För denna gång kändes det så rätt. Helt och hållet rätt. Går det att beskriva mer? You were the one fore me. Jag blev fri som en fågel och flög upp till himlen men stannade inte kvar. För du var kvar på jorden och aldrig att jag skulle ha släppt dig då.
Första gången du höll om mig inför dina vänner, hur underbart kändes det inte att visa dem allihopa vem som var din? Du var min och jag var din. Ingen kunde ändra på den tanken och känslan. För det var en underbar känsla. Jag kysste dig inför din bästa vän och du var stolt över mig. Hur kunde det sluta som det gjorde egentligen?
Första gången du värmde mig när jag frös. Vi satt på en parkbänk och jag frös. Du kröp närmare och jag kände värmen steg i kroppen och blodet rusade full fart till hjärnan för att förstå att detta faktiskt var sant. Detta var min sanning och du var med den. Min verklighet.
Första gången vi sa hejdå till varandra, du slog ut armarna för att ta mig i din famn. Du skulle aldrig släppa mig. Du skulle hålla mig hårt och länge för evigt. Blodet började rusa i min kropp, mina händer får fart och börjar smeka din nacke. Jag känner fortfarande ditt kortklippta hår i nacken. Jag började röra min hand mot din kind, din lena hud och du rös av njutning. Jag ville fortsätta smeka dig igen och åter igen. Jag kröp in i din hals och kände lukten som bara du var, en lukt av svag parfym. Ville ha med mig den när jag skulle gå hem. Du började kyssa min panna och tittade på mig med dem ögonen jag sätt första gången. Du kysste mig försiktigt på munnen och jag tittade på dig och gav dig en min som tydde på att: jag är din så länge du vill ha mig, lova mig jag tillhör dig också. Du svarade snabbt med att kyssa mig igen och igen. Jag rös under tiden för det var en härlig känsla. Glädje, kärlek och upphetsning.
Efter några minuter då jag tror du fått en tanke, du såg så fundersam ut. Som om du skulle berätta något. Men inget kom fram. Jag kröp in i din halsgrop igen för en sista gång, innan vårt hejdå. Men du lutar dig mot mitt öra och säger: Malin, jag älskar dig! Jag tittar på dig som om du aldrig sagt det. Du väntar med spänning för att höra resten, precis som i en film. Jag kryper närmare dig och trycker dig hårt mot mig och trycker huvudet i din mage (för jag når inte upp till din mun om jag inte står på tå) och du trycker tillbaka. Riktigt hårt trycker vi varandra, bevis på att vi ska släppa men komma tillbaka igen. Och till slut sluter jag mina ögon och viskar tyst så bara du kan höra: jag älskar dig också...
vackra ord
det är första gången för alla,
första gången man lär sig gå,
man lär sig krypa, man lär sig prata
första gången man kysser någon och
första gången man får höra det magiska orden; jag älskar dig
man lär sig med framsteg och blir glad direkt av att förbättras
allting går att förbättras ju, utom dem där förbannade orden
man kan säga de om och om igen,
utan att de har någon mening längre
folk tar inte till dem som förut i tiden
att få höra att man är fin, vacker, betydelsefull osv
det är som en spark i magen
menar man det? skämtar man om det?
människor kan inte ta åt sig vackra ord längre,
för vad är egentligen vackert?
en solnedgång vid ett stilla hav,
en bil som precis är nytvättat
vacker kan vara så mycket
men ändå så lite
vacker ska betyda något och ska kunnas förbättras
man ska kunna säga det och få personen att känna sig speciell
alla är fina på sina sätt, låt människor höra det om och om igen
vi startar nu ...
det finns en människa inom mig
som säger åt mig hur jag ska göra
vad jag ska säga och hur jag ska bete mig
ibland kan jag vara sur
inte kämpa, utan bara ge upp och aldrig gå vidare
ibland kan jag vara glad,
se allting från den ljusa sidan och le för att visa vem jag är
ibland kan jag känna mig fin,
rakt hår, brun bränd kropp och fina kurvor
men ibland går det raka motsatsen,
jag kan inte ens se mig själv i speglen
allting är på grund av en liten person inom mig
som säger åt mig att fortsätta kämpa, även när det är tufft
någon gång kan det ta stop
personen kan bli sjuk, den kan resa iväg, vad som helst
men då förlorar man kämparglöden igen
men det tar aldrig slut på dess liv, personen lever föralltid kvar
men först måste man hittat ett botemedel
till den lilla personen, den måste tillbaka i ens liv
den lilla personen inom mig gör mitt liv som aldrig förr
den för mig till platser jag aldrig trodde fanns
den för mina tankar till en annan planet och visar fotot jag aldrig sätt
den lilla personen inom mig betyder allt för mig,
vet ni vad jag kallar den lilla personen?
jag kallar den självförtroende ...
jag älskar dig ♥
Det sägs att tiden läker alla sår
varför stoppas inte tiden då?
eftersom sår inte går bort med tvål och vatten
de är kvar som brännmärken på huden som har brännts in
de är kvar i själen som djävulen tagit över
den är kvar i sinnet, eftersom du aldrig släpper någon du älskat? Right?
men om nu tiden skulle stanna, kan vi inte bara spola tillbaka en liten bit
inte för att göra sakerna bättre, utan för att göra om dem om och om igen
precis som kropen, själen och sinnet kan ändras, åldras eller dras tillbaka
kan vi inte göra detsamma med tiden?
som att vända boken upp och ned
hitta tillbaka till det förfluttna
gå från kyla till värme i hela kroppen
gå från vän till livskamrat
från söt till vacker
från vacker till betydelsefull?
och så vidare
men tiden läker inte alla sår
det är livets svårighet
men om jag fick gå tillbaka i tiden skulle jag för en sista gång,
känna ditt blonda hår med min hand, se in i dina mjuka bruna ögon
känna ditt lilla hål i bröskorgen, se ditt underbara leénde
och till sist höra dig säga det igen; " jag älskar dig Malin"
ibland är det svårt att gå vidare när man egentligen borde. ♥
sport krönika; stjärnornas krig ute på fotbollsplan
Jag är ett stort fan av FC Barcelona och lägger ner mycket tid på vad som händer och sker i laget. Styrkor och svagheter. En som zlatan passar inte in i spansk fotboll helt enkelt. Spelet är ett helt annat än i serie A. Både snabbare och mer passningar innan mål. Zlatan är en svenskfotbollspelare från början och efter vad jag har sätt under mina sexton år så är vi vana vid pass-pass och långboll på forward. Hur ska zlatan med sin egoist och kropp klara av detta?
Jag ska absolut inte trycka ner Zlatan för han är en mycket bra spelare precis som Henrik Larsson och Patrik Andersson som är gamla Barcelona spelare, de klarade sig fint i Barcelona. Nu vill vi se vad Brcelona får för nytta av Zlatan. Jag tror fortfaranade att han är ett kapitel i sig.
Med spänningen och förväntning kommer det komma många fan den 28-29 november 2009. Det lutar mot att det blir en största festen någonsin, kanske till och med den bästa matchen i år. Det är El clásico som ska spelas. Real Madrid mot FC Barcelona. stjärnornas kamp, eller kommer det bli som varenda år då det står mellan målvakterna?
Ranaldo vs Zlatan. Messi vs Benzema. Iniesta vs Kaká osv. Ser ni spänningen själv?
Jag har aldrig längtat så mycket efter en fotbollsmatch sen jag var liten och skulle spela min första riktiga fotbollsmatch. Hur nervös och spänd man var. Jag kommer nog känna mig som ung igen när jag kollar på matchen. Den matchen som folk kommer slåss för att få biljetter för, det bokas för fullt redan. Till och med jag kan man tro? Nej, jag sitter bänkad framför tv:n där hemm ch skrattar för mig själv hur många som skulle vilja ha rättigheter för att sända denna match. För några år sen ville ingen se dem. Nu när Barcelona är störst i Europa. Och med stora kändisar som bytt till spanskfotboll blir det inte det samma. Det är Inter, Serie A, som möter Premier League, Manchester United.
Vart kommer den spanska fotbollens konst att bli av om några år? Vi väntar och ser med spänning.
en känsla att känna, inte upplevas
Människor begär så mycket nu för tiden. De vill att man ska vara en person som man egentligen inte kan vara.Det är en sak om man själv vill vara någon annan än sig själv. Men hur blir det om personer gör allt för att man ska vara den personen bara de vill ha? Det kan vara en person med underbar personlighet, men bakom ytan döljs ångesten av att vilja förändra. Livja leva sitt eget liv.
I nästan alla mina texter klagar jag över hur mitt liv är. Inte konstigt att folk blir oroliga över mig som de säger. Men jag har det bra. Jag ska absolut inte överdriva med mina texter. För det finns de som har det värre och mitt liv är inte alltid så hemskt. Jag älskar livets svårigheter och de som jag delar livet med. Men nu vill jag dela med mig av en känsla. En känsla kan alla vara med om. Lycka eller sorg. En känsla behöver inte upplevas, den ska bara sätta spår och kännas.
Hela mitt liv har gått ut på att vara den spralliga, glada och duktiga blondinen Malin Rindvik. Jag är fotbollstjejen som blev den av de 80 bästa fotbollsspelarna i skåne år 2007. Jag har underbara vänner och en härligt familj och släkt som stöttar mig i alla väder. Men i mitt inre döljer jag mitt riktiga liv. Där en brunett med självförstoende på topp har ett underligt liv bakom en penna, papper och en musikmaskin.
Ser ni vart jag vill komma med min text? Jag älskar båda delarna av mitt liv. Men jag kan vara inte båda två. De är så olika att man vinner vs förlorar någon eller några på vägen. För min del förlorar jag min mammas förtroende om jag väljer en del och på den andra delen förlorar jag mina vänner. Det är ett tufft val och jag har ännu inte kommit på vilken sida jag står på. Jag ändrar mig från dag till dag och jag önskar innerligt att de båda sidorna kunde gå hand i hand. Men nu är inte livet så enkelt. Så tills jag funnit en lösning, är jag bara Malin Rindvik. Blondin inuti och brunett utanpå.
love is in the air
som en underbar rysning i hela kroppen
som ett extra slag vid hjärtats innersta hål
som ett minne, vi minns, återupplivs upp från de förfluttna
som en vänskap så stark som universums alla krafter:
där vinden slutar blåsa, himlens klarblåa kontrast tappar sin färg
och där solens strålar ger vika med sig
de dagar, veckor, månader och år man är tillsammans blir de bästa man någonsin fått
det man en gång trott var slutet, har nu blivit en början, en ny start på något elt nytt
finns tron på kärlek vid första ögonkastet
tron på att man ska dela livet med någon
tron på det vi alla önskar och kallar kärlek
den kommer aldrig släppas
vi ser det i filmer, vi ser det i verkligheten
och vi ser det våra drömmar om och om igen
om vi lever vidare på denna tron kommer vi finna
det vi verkligen älskar som mest
jag citerar ur mitt favoritklipp:
"The love is like the wind
I Can´t see it. But i can feel it ...
man föds, man lever och man dör - vilket håll väljer du?
Lyssna och läs.
En riktigt bra början vill man få till. För en gång skull vill man slippa sitta och tänka på hur en början kan börja. Men i detta läget vill jag inte ha en början. För det finns ingen början i min berättelse. Jag vill ni ska komma in i denna texten och känna min rädsla inom mig. Jag vill erkänna att jag är svag, att jag har gett upp för en stund. Till att sen komma tillbaka och vara den starka personen jag vet att jag är. Men nu ska ni få höra min största tanke inom mig. Jag är livrädd. Ja, det är sant. Jag är helt skräckslagen, för det är ett bättre ord. Jag är skräckslagen för att dö. Döden. Det är så starkt det ordet. Så starkt att folk inte tar det på allvar längre. Folk föds, folk lever och folk dör. Tyvärr kan vi inte räkna med vilket håll det går. Man kan vara en nybliven mamma som precis ska föda på bb. Lycka sprids i hela kroppen, nu är jag inte ensam längre. En liten krabat ska få se världen med egna ögon. Men väl där inne går något fel. Hjärtat slutar fungerar och lungorna får inget syre. Barnet dör, innan den ens har föds. Den så kallade nyblivna mamman får försöka på nytt igen, men ändå kommer det inte vara samma barn som man en gång nästan kunnat hålla i sin famn.
Sen kan det vara en äldre människa. En person som har sätt världen ur alla synviklar. Den har varit ung, den har varit ungdom, den har varit vuxen, mn nu är den mycket äldre. Den kan inte gå längre, den kan inte åka och handla i närmaste affär som ligger 100 meter ifrån huset, den kan knappt andas. Lungorna fungerar inte längre. Hörsel försvinner. Hjärtat klappar fortare. Pang, man får en hjärtinfakt. Man försöker få honom att leva igen, men vet att det redan är för sent. Gud har tagit tillbaka en ängel brukar man säga.
Till sist, kan det vara en pojke eller flicka. De kan vara i din ålder. Den skulle fyllt ett år till om någon månad kanske. Men den personen finns inte mer. Personen kan ha levt ett underbart liv och inga problem har stötts på. Men en dag tar någon ens liv ifrån en. Människor som måste döda för att överleva. Familjemedlemar sörjer, vänner tröstar varandra. Klarar de av att resa sig upp och vitna mot personen som en gång mördar sin dotter, son, barn, vän, pojkvän eller flickvän. Klarar man av ett sånt stor steg? Lever man vidare sen, tar det ett år? Två år? Kanske aldrig?
Men sen finns det personer som kan ha tagit farväl av världen med hjälp av piller eller något helt annat. Vad tänker man på i det läget? Är livet så dåligt att man inte klarar av det mer? Man vill kanske veta vad folk säger när man är död? Synd bara att man inte kan höra det själv. Men man blir en till stjärna på himlen i alle fall och det borde kännas bra för personen, bli känd genom en stjärna. Folk får veta att man levde. Men hur är det för vänner som sörjer och familjemedlmar som straffar sig själva att de inte varit bättre och hjälp personen att få hjälp genom sin depression? De får gå igenom detta om och om igen.
Jag sa innan att jag var skräckslagen för att dö, men jag vill ändå inte leva för alltid. Jag vill dö när jag uplevft min största dröm och när Gud vill att jag ska ta farväl av mina nära och kära och flyga upp i himlen och sätta mig på något sånt där kurvigt moln och titta ner på er, mina änglar. För jag vet att ni klarar er utan mig bara ni försöker. Jag har haft tankar på att begå självmord, jag står för dem tankarna. Jag har varit nära att göra det många gånger, jag står för det också. För i det tillfället vill man någon ska höra ens rop på hjälp utan att behöva skrika det. Jag kan fortfaranade känna känslan mina vänner känt när jag var nära på att förstöra min dröm för all framtid. Plask! Pladask kanske det till och med kan ha varit. Ropen på hjälp, skräckslagna vänner, gråt och massor av tårar som strömmade ner för kinderna. Det kan ha varit mitt sista andetag. Förlåt för det jag har gjort men jag ångrar det inte, för jag lever i nuet och ångrar aldrig saker jag gjort. Men ni hörde mig ropa på hjälp och jag lever tack vare er.
Jag kan ändå inte säga att jag har levt ett dåligt liv för att jag velat ta livet av mig. Jag har aldrig kunnat vara lyckligare. Tack vare mina nära och kära för de har rest mig upp regn och solsken och stöttat mig i vått och torrt.
Och nu är jag stark, så stark att jag klarar av att lämna ut mig själv här på bloggen. Jag är inte perfekt. Det är ingen. Jag är nog inte ens i närheten. Men jag är stark som fan och jag vågar. Ni vet att om ni mår dåligt kan ni resa er upp efter ett nederlag! Jag tänker på er och stöttar er! Allting går ara man försöker och har ett jävlar anama (jag älskar dig mamma för det ordet)
