Det är många som frågat om jag inte kunde lägga upp hela vårat avskedstal på balen 2009.
Så här kommer hela inlägget och även om lärarna vi haft;

Vi börjar från början, eller om det ens finns någon början. Vi vet i alla fall att det finns ett slut, och det är där vi står nu. På kanten till ett avsked, vid vägkorsningen där alla skiljs åt.
   Vi blundar en stund och tänker på alla minnen vi skapat tillsammans. Ett tyst rop ekar, klackarna smattrar högljutt mot det kalla stengolvet och utanför fönstret lyser solen. Vill den hedra oss eller bara ta ett enkelt farväl? Men hur kan ett farväl vara enkelt när tanken på ett avsked har funnits inom oss, i våra hjärtan, i våra själar och i våra tankar sedan dagen vi började.
   Saknaden kommer alltid finnas inom oss, vi kan alltid glömma det vi gjort, det viktiga är att vi aldrig glömmer vilka vi gjorde det med. Vi kan aldrig gå tillbaka men vi kan leva vidare i tron om att detta endast är slutet på skolan och inte på vår vänskap.
   Solveig Bäck: Skolans skräck, nu slumpar vi det och säger sanningen istället; liten men tuff med vilja av stål.
   Fredik Jepsson; Tyringes största fan, du kommer lngt med en pepsiflaska och några skämt.
   Lydia Hallengren; om man tar kvadroten ur en cirkel och multiplicerar det med klorofyllkorn upphöjt i tre och dividerar det med en basisk syra så får vi fram svaret: nej vi blir aldrig lika smarta som du i matte och no.
   Anna-lena, Jenny och Dragan; hur mycket vi än springer, hur mycket vi än går. Hur mycket vi än slår, blir vi endå det bästa ni får.
   David och Marie; fortsätt hama, fortsätt sy. Fortsätt bygga, fortsätt skapa även när vi inte är med er.
   Joshua; gnisslande instrument och plingande gitarrer, vi kommer höra dig vart vi än går.
   Pernilla; vi har haft bild i fyra år, tack vare dig dig kan vi skapa och nu ska vi måla vår egen framtid.
   Uffe; du har varit officier i 27 år, vunnit os guld med svenska kocklandlaget och varnatt oss för våran sockerdricka. Kom ihåg att allting går utan nyfödda barn och tennsoldater.
   Christer; det kan låta litet men du ska ha det största tacket av alla. Du har lärt oss allting vi kan, utan dig hade vi inte kunnat skriva detta. Du la ner så mycket tid på oss, och det visade sig vara värt det.
   Tack lärare och elever på slättängsskolan och även alla andra som arbetet för oss i det tysta.

@ Malin Rindvik och Mikaela Olsson
9A slättängsskolan 2009