En mörk natt, månen har precis ändrat färg från blodröd till vit. Vit som snö på julaftonen. Då man är lycklig och spenderar lyckan med sin familj. Men nu är det varken lycka eller julafton. Det är en helt vanlig sommarkväll och luften är ljumen.Fåglarna har redn lagt sig för dagen. Redo för att vakna upp inför nästa dag. Ett hus en bit bort sitter en flicka. Inspärrad i sitt rum, sitter hon. En mörk flicka, med mörka tankar. Man kan inte kalla henne sjuk. Hon mår bara allmänt dåligt. Hon är lämnad och sårad. Helt enkelt förtvivlad. Flickan har svart långt vackert hår som går ner till brösten. De rör sig i takt när hon vinglar fram och tillbaka på sängen där hon sitter. Hennes ansikte är svårt att se på grund av att hennes hår är i vägen. Men vi vet att hennes hud är blek, precis som de andra delarna av kroppen. Hon hukar. Gråter hon? Hon vinglar vidare. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Kan någon få slut på hennes lidande?
   Det blippar till i det lilla ljuset som finns i hennes rum. Det kommer ifrån datan. Flickan plockar fram datan och läser första raden: "sover du? har du fegat ur kanske?"
   Flickan skriver ett snabbt svar och får genast upp en ny ruta med nya bokstäver och ord: " bra, vi ses på "stället" och tio minuter." Flickan stänger av programet och lägger ner sin laptop och släckte försiktigt ner det enda ljuset som fanns kvar i rummet för stunden. Hon plockar fram sin väska under sängen. Ser sig omkring för att se om hon glömt något. hon vänder sig mot fönstret, öppnar det och hoppar ut.
   Hon springer, springer för livet. Försöker hon springa ifrån livet? Om det skulle vara omöjligt så skulle hon göra det möjligt. Hon är övervinnlig i denna situationen. Det är fullmåne och flickan står vid tågstationen. Hon väntar på någon. Kanske någon hon pratat med på datan? Vem ska hon möta? Ska hon fly? Fly in i sin egen värld?
   Bakom henne hörs en viskning. Ett tyst rop på hjälp kan det låta som i andras öron. Men flickan hör bara en viskning. en viskning som viskar hennes namn. Hon viskar tillbaka. Någon annans namn. Hon är inte ensam längre. Det finns fler som känner som hon.
   På perongen står nu flickan med sin väska. Den är varken lätt eller tung. Eller är det kroppen som gör att hon inte kan känna efter? Kanske är det de hemska mardrömmar hon haft de senaste nätterna. Drömmar om en annan värld, en annan plats där hon kan trivas. Hon trivs inte här på denna planeten. Hon känner sig vilsen och ensam. Kunde någon känna som hon gjorde? Det kunde det, för bredvid henne på perongen står en pojke med likadan väska. Med svart hår liksom flickan. De bär varsit halsband med ett hjärta om. Känner de varandra?
   Det måste vara för två veckor sen, exakt, som hon mötte denna pojke på internet. Han visade sig ha samma känslor som henne. Samma hemska känsla på livet. Samma tanke. Samma passion. Tvillingpar kan man tro.
   Ett tyst ljud hörs ifrån horisonten. Det är något som är påväg till dem. Rälsen börjar gnissla. Det måste vara ett tåg. Flickan blundar och trycker sin hand i pojkens. Pojken är lugn. Han har inget att beskymra sig över. Han vet vad han gör för någonting. Han viskar tyst så bara hon kan höra: " Vi klarade det, vi ses snart igen lova mig det." Flickan blundar och biter sig i läppen och nickar med gråten i halsen. Tåget börjar närma sig. I mikrofonen hörs en tågchafför prata. Ingen av barnen lyssnar på vad personen har att säga. De lyssnar till tågets hastighet. Farten på tåget och farten på deras nya liv.
   Det finns inget hopp kvar längre när tåget har passerat. Det tar mindre än 2 sekunder sen är allting över. Solen ska än en gång gå upp för att visa för alla att nästa dag är kommen. Men denna dagen är inte sig lik. Vi har förlorat två personer på vägen till en ny dag. Det kommer stå i tidningen: " barnen hoppade framför tåget: inget kunde rädda dem mer än de själva" ...
the end