Lyssna och läs.

En riktigt bra början vill man få till. För en gång skull vill man slippa sitta och tänka på hur en början kan börja. Men i detta läget vill jag inte ha en början. För det finns ingen början i min berättelse. Jag vill ni ska komma in i denna texten och känna min rädsla inom mig. Jag vill erkänna att jag är svag, att jag har gett upp för en stund. Till att sen komma tillbaka och vara den starka personen jag vet att jag är. Men nu ska ni få höra min största tanke inom mig. Jag är livrädd. Ja, det är sant. Jag är helt skräckslagen, för det är ett bättre ord. Jag är skräckslagen för att dö. Döden. Det är så starkt det ordet. Så starkt att folk inte tar det på allvar längre. Folk föds, folk lever och folk dör. Tyvärr kan vi inte räkna med vilket håll det går. Man kan vara en nybliven mamma som precis ska föda på bb. Lycka sprids i hela kroppen, nu är jag inte ensam längre. En liten krabat ska få se världen med egna ögon. Men väl där inne går något fel. Hjärtat slutar fungerar och lungorna får inget syre. Barnet dör, innan den ens har föds. Den så kallade nyblivna mamman får försöka på nytt igen, men ändå kommer det inte vara samma barn som man en gång nästan kunnat hålla i sin famn.
   Sen kan det vara en äldre människa. En person som har sätt världen ur alla synviklar. Den har varit ung, den har varit ungdom, den har varit vuxen, mn nu är den mycket äldre. Den kan inte gå längre, den kan inte åka och handla i närmaste affär som ligger 100 meter ifrån huset, den kan knappt andas. Lungorna fungerar inte längre. Hörsel försvinner. Hjärtat klappar fortare. Pang, man får en hjärtinfakt. Man försöker få honom att leva igen, men vet att det redan är för sent. Gud har tagit tillbaka en ängel brukar man säga.
   Till sist, kan det vara en pojke eller flicka. De kan vara i din ålder. Den skulle fyllt ett år till om någon månad kanske. Men den personen finns inte mer. Personen kan ha levt ett underbart liv och inga problem har stötts på. Men en dag tar någon ens liv ifrån en. Människor som måste döda för att överleva. Familjemedlemar sörjer, vänner tröstar varandra. Klarar de av att resa sig upp och vitna mot personen som en gång mördar sin dotter, son, barn, vän, pojkvän eller flickvän. Klarar man av ett sånt stor steg? Lever man vidare sen, tar det ett år? Två år? Kanske aldrig?
   Men sen finns det personer som kan ha tagit farväl av världen med hjälp av piller eller något helt annat. Vad tänker man på i det läget? Är livet så dåligt att man inte klarar av det mer? Man vill kanske veta vad folk säger när man är död? Synd bara att man inte kan höra det själv. Men man blir en till stjärna på himlen i alle fall och det borde kännas bra för personen, bli känd genom en stjärna. Folk får veta att man levde. Men hur är det för vänner som sörjer och familjemedlmar som straffar sig själva att de inte varit bättre och hjälp personen att få hjälp genom sin depression?  De får gå igenom detta om och om igen. 
  Jag sa innan att jag var skräckslagen för att dö, men jag vill ändå inte leva för alltid. Jag vill dö när jag uplevft min största dröm och när Gud vill att jag ska ta farväl av mina nära och kära och flyga upp i himlen och sätta mig på något sånt där kurvigt moln och titta ner på er, mina änglar. För jag vet att ni klarar er utan mig bara ni försöker. Jag har haft tankar på att begå självmord, jag står för dem tankarna. Jag har varit nära att göra det många gånger, jag står för det också. För i det tillfället vill man någon ska höra ens rop på hjälp utan att behöva skrika det. Jag kan fortfaranade känna känslan mina vänner känt när jag var nära på att förstöra min dröm för all framtid. Plask! Pladask kanske det till och med kan ha varit. Ropen på hjälp, skräckslagna vänner, gråt och massor av tårar som strömmade ner för kinderna. Det kan ha varit mitt sista andetag. Förlåt för det jag har gjort men jag ångrar det inte, för jag lever i nuet och ångrar aldrig saker jag gjort. Men ni hörde mig ropa på hjälp och jag lever tack vare er.
   Jag kan ändå inte säga att jag har levt ett dåligt liv för att jag velat ta livet av mig. Jag har aldrig kunnat vara lyckligare. Tack vare mina nära och kära för de har rest mig upp regn och solsken och stöttat mig i vått och torrt.
Och nu är jag stark, så stark att jag klarar av att lämna ut mig själv här på bloggen. Jag är inte perfekt. Det är ingen. Jag är nog inte ens i närheten. Men jag är stark som fan och jag vågar. Ni vet att om ni mår dåligt kan ni resa er upp efter ett nederlag! Jag tänker på er och stöttar er! Allting går ara man försöker och har ett jävlar anama (jag älskar dig mamma för det ordet)