Kände att jag var tvungen att lägga in mitt avskedsbrev till mina förra mentorer, vad tycks?

   It started out as a feeling witch then grow into a hope.
   Man kunde börja en dag med att det antingen regnade det, snöade eller så sken solen så starkt mot fönstren, utan gardinner, på Slättängsskolan.

   Barnen som kommit i tid sitter och väntar på att skoldagen ska börja och några timmar senare kommer den ta slut. Man hör hur skåp öppnas och smällas igen. Lärare går lugnt in i sina salar och plockar med sina grejer, väntar även de på att dagen ska gå mot sitt slut så de kan komma hem i ett lugn och fridfullt hem? Eller i ett stökigt trebarns villa hus?
   Klockan slår tio över åtta och barnen går in i sina rum, förutom de som alltid kommer för sent. Och en av dem är jag. Men även Filip, Johanna och Viktor lär sig aldrig tiden.
Sollan och Fredrik står på sina vanliga platser när man kommer in lunkade i klassrummet och mumlar lite små trött: " Förlåt att jag kommit för sent ... igen."
   Man ser på deras blick att de är missnöjda, men de vet att detta kommer att hända igen. Men nu borde de inte bryr sig längre. För nu är det inte lång tid kvar. Det kommer inte vara sig likt på Slättängsskolan ett tag framöver, för den 12 juni går niorna på Slättängsskolan ut.  Därför borde man tacka alla underbara elever som man haft så många minnen med. Ju mer man gör det, desto mer glöms de viktiga människorna bort. De som man verkligen inte kommer träffa mer; lärarna. Men kanske så stöter man på dem någon gång på stan eller varför inte Kappahl, Fredrik?
   Det finns två stycken lärare, jag speciellt vill tacka och det är Fredrik Jeppsson och Solveig Beck, för de har varit mina mentorer i snart ett år och glad är jag över det. Minns ni första gången när jag kom till klassen? Hur mycket jag skämdes när jag gick in i klassrummet den morgonen? Men jag klarade mig, för ni stöttade mig hela tiden och jag är glad över det. Tack vare er, har jag blivit mig själv igen. Man kan säga tack till väldigt många vänner, men ni borde också ha ett stort tack. För ni har stöttat mig och hjälpt mig med betygen och de kunde inte ha blivit bättre, jag är glad jag träffade er.
   Det var svårt den första tiden, Sollan. Vi fick ingen bra start. Med alla bråken vi hade med min mamma. Och tro mig, vi har nog inte varit vänner eller bekanta ens. Men hur mycket ovänner vi än har varit så funderar jag på vilka goda stunder vi haft tillsammans. Jag minns när du satte på en film med brittiskt humor och du, jag och Sara dog av skratt. Och alla i klassen ville att vi skulle hålla tyst. Minns du alla gånger vi suttit i enrum och nästan fått varandra att gråta? Visst låter det jobbigt, men det var härligt att veta att du inte var så hemsk som alla sagt ändå. Tack Solveig Beck, för hur mycket du än är skolans skräck så kommer du ha en stor del i mitt liv. Du vill hjälpa alla och du gör det rättvist. Kämpa på och sluta inte med ciggen, för jag vågar inte tänka hur det kan gå då.
   Fredrik Jeppsson, vad kan man säga om dig? Mer än att du har en av den torraste humorn jag sätt. Den är så torr att jag skrattar så jag får kramp i magen. Och jag måste erkänna, jag tar dina skämt ibland. Några av dem är ju riktigt bra. Minnen med dig har jag gått om, vi har skrattar, vi har bråkat, vi har kämpat, vi har sjungit i bussen mot Tyskland, vi har pratat allvar, vi har pratat strunt, ja vi har gjort det mesta tillsammans. Och jag är glad jag haft dig som mentor. Minns du utvecklingssamtalen som började så dåligt och slutade så bra? Minns du när jag alltid frågat om jag får skriva på tyska under ett engelskt prov eftersom jag aldrig lärt mig vad krig heter? Jag vet ju att det heter die Kriege på tyska. Men engelska, det blev svårare. Men vet du vad? Jag har lärt mig det. Det heter War. Och varför jag kan det, är tack vare dig. Och tack vare dig har jag höjt mig i Engelska och tror jag kan klara tyskan i framtiden. De är viktiga språk för mig som jag kommer att fortsätta kämpa med. Tack Fredrik för att du stöttat mig i engelskan. Den som orkat med det är guldvärd. Många gav upp hoppet. Men inte du. Tack för det, du vet inte hur härligt det känns.
   Minns du när du varje morgon har klagat på att jag kommer för sent? Men vet du varför jag gjorde det? Nej, det vet faktiskt inte jag heller. Kanske för att reta dig? Nej det kan jag aldrig tro. Jag ville ju gå i skolan den senaste tiden och nu vill jag inte den ska ta slut.
Vi avslutar här med att jag bugar och bockar med stående ovationer för dig och Sollan. Jag har "bara" haft er i snart ett år. Men det är ett underbart år och som vi sa: "Det började i kaos men det slutade i världens lycka. Det kunde inte slutat bättre faktiskt."
   Glöm inte Malin Rindvik från 9A - jag är vare sig bäst i klassen eller sämst när jag går ut. Men jag går ut med världens bästa självförtroende och jag sträcker på mig för jag vet ni står bredvid mig i mina tankar. Och jag kommer inte att glömma er.
   Tack för mig.