Det kan ha börjat som vilken natt som helst. Det kan ha varit en höst, för jag minns hur löven snurrade där ute ur min systers fönster. Det var nog kallt då också. Men jag vågade inte öppna fönstret för att känna efter. Att få känna den bitande känslan över mina fingrar om jag sträckt ut min hand. Den känslan fanns inte i mina tankar under den tiden, den fick inte finnas helt enkelt. Men om jag hade öppnat fönstret? Hade jag känt en frihet då? En känsla som gjort att jag aldrig behövt titta tillbaka på den dagen som började som vilken som helst, men slutade och begravde sår över hela mig. Varenda kroppsdel, varenda nervtråd över min kropp skulle bytas ut till nya. Det var en dag som vilken dag som helst.
   Jag satt på sängkanten i min systers rum, jag hörde hur några av mina vänner skrattade i tv rummet på andra sidan huset. Eftersom tystnaden hade tagit över mig så kunde jag höra dem lätt. Men jag tror inte de kunde höra mina svaga rop på hjälp. Eller bara en liten tanke kunde jag ha fått. För det kunde ha räddat mig. Men hjälpen kom ur en svag person som försiktigt gick in i rummet. Klänningen hade förlorat sin lyster och strumpbyxorna var sönderrivna sedan långt innan. Hon satte sig bredvid mig. Hon tittade på samma punkt som jag gjorde: fönsterkarmens svarta färg där mitt i natten. Jag kunde ha svurit på att den lyste vit av gatlyktorna. Jag såg på varelsen som satt där bredvid mig. Hon skakade. Jag skulle inte ha trott att det var av kyla eller skräck utan bara av ren rädsla. Hon var lika rädd som jag var i det läget. Jag tittade på henne med tårarna i halsen och jag såg hur stark hon var. Inga tårar skulle fällas denna natt, men gud vad fel vi både hade då.
   Det hade nog gått fem till sex minuter, jag tror inte jag räknat tiden. Men tillslut kom det en tår av mig. Jag kröp då ihop i hennes famn och hon höll om mig. Det var då allting kom. Tårarna sprutade och hjärtat började banka hårdare. Pulsen den ökade och andningen blev fortare och fortare. Det var som att springa med astma anfall och aldrig komma loss ifrån den. Hennes mörkbruna råttfärgade hår trillade ner i mitt ansikte. Jag rådde mig inte ens att plocka bort det. Det fick vara kvar. Och jag mindes det som i går. Det jag även minns var att personen som höll om mig inte sa ett ord. Hon grät inte ens. Hon var stark, för det var så hon var byggd. En port som inte skulle öppna sig för någon. Men som jag sa förut, denna natten var inte som alla andra.
   Hon sa några enkla ord till mig som jag knappt förstod. Jag mindes bara den lugna rösten som trängde in i min själ. Och fick mig att prata som aldrig förr. Jag berättade exakt vad jag kände och jag kunde till och med få fram orden utan att hulka på grund av mina tårar.
   Hon tittade då ifrån mitt ansikte och torkade bort den överblivna mascaran från hennes ögon. Nu grät hon. Jag såg henne i ansiktet och jag blinkade knappt en sekund. Jag ville se hennes bleka ansiktsform som var format som en boll.
   Jag behövde bara säga fyra ord som gjordes till en mening. En mening som hon fortfarande kommer ihåg och som jag alltid bär med mig när jag går igenom något svårt. Orden som hjälper henne mot hennes svåra tid när hon gick in i väggen och tiden då hon begravde sig i jobb. 
   Sex vokaler och elva konsonanter, jag älskar dig mamma.
@Malin Rindvik