Regnet smattrar mot fönsterkanten och det låter som en galning som skjuter vilt omkring sig.
   Regndropparna trillar sakta ner för det smutsiga fönstret. Nu kanske fönstret blir rent för en gång skull. Hur mycket det än regnar så regnar inte världen över, även om det skulle kunna kännas så nu.
   Gud släpper ut sin sorg över världen och regnet börjar ta fart ännu mer. Det låter som att himlen kommer öppna sig och det börjar smått mullra och det går över till åska och kort därefter slänger Gud ner en blixt. Han är arg på allting nu. Och det borde vi låta honom vara. Alla måste vi få ut ilskan inom oss, den ilskan som försöker gömma sig djupt in i själen. Den vill verkligen inte komma ut. Den vill stanna där inne och göra sönder själen en bit i taget. Den gör små hål som ingen känner eller ser, ingen mer än du själv.
   Men det monstret ska inte ta mig. Jag springer ut, ställer mig i regnet och blir dyngsur direkt. Jag håller ut armarna, snurrar ett varv och tittar först upp i luften och sen ner i marken. Kanske växer jag fast här? Växterna kan fängsla mig i deras värld. Kanske passar jag bättre in där?
   Håret på mitt huvud lägger sig spikrakt mot min kind. Mascaran, ifrån gårdagen som jag glömt tvätta bort, har kletat sig runt mina ögon. Jag gnuggar mig i ögonen. Det svider och mina handflator blir svarta som natten. Svart som nagellacket som blänker på mina fingrar.
   Jag tittar på mina handflator. De blir genast våta av regnet som vräker ner från himlen och mitt bland dessa regndroppar på min hand, finns det sår. Djupa sår som inte kommer att försvinna. Det svider om dem och det kan ta tid innan de läcker. Om de någonsin kommer att göra det? Det var ett tag sen de kom dit, men jag kämpar fortfarande för att gömma dem.

   Jag knyter nävarna och slår dem i marken och skriker. Jag skriker så högt jag kan. All smärta som finns inom mig ska bort. Jag skriker så jag håller på att tappa min röst, som försvinner sakta men säkert. Jag fortsätter ändå att skrika. Låt alla som hör mig få känna min smärta. Låt Gud ta bort monstret i min själ som äter upp mig inifrån.
   Det mullrar vidare och en blixt slår ner igen och regnet mot min hud börjar smärta riktigt mycket. Det känns som hagel under en kalla natt. Haglet smattrar hårdare oh hårdare och river upp såren på min kropp.

   Jag samlar de sista krafterna jag har kvar i min själ och kropp. Jag tar i allt jag har och slungar iväg skriket.
   Utmattad slänger jag mig på marken. Låter växterna ta mig. Låter regnet smattra på mig. Låter Gud ta ifrån mig min smärta i lungorna i blodet i hela kroppen.
   Mina lungor exploderar snart och min andning ökar hela tiden. Måste lugna ner mig! Ut och in, det är så man gör. Jag vet hur man gör. Jag kan göra det!
   Jag blundar och låter min kropp släppa taget om världen, planeten och universum för ett tag. Jag skall snart komma tillbaka, det lovar jag.
   Himlen öppnar sig och något litet ljus tittar fram vid horisonten. Solen har kommit fram och lyser starkt mot min kropp. Regnet drar sig mot söder och nu ska även de som bor där få uppleva det regnoväder som varit här för fem minuter sen. Jag öppnar mina ögon och ovanför mig ser jag något av det vackraste jag sätt denna stund, en regnbåge. Jag ställer mig upp och smärtan och ilskan är bortblåst. Lugnet börjar stiga från mina tår och ända upp till min hjärna. Jag tittar upp mot himlen en sista gång innan jag lunkar in i värmen. Jag ler och tänker för mig själv:
” När jag är arg eller ledsen får folk inte reda på det, det är min hemlighet. Men när Du, Du där uppe, är ledsen eller arg, blir alla drabbade. Människor dör till och med på grund av din ilska. Är du arg på dem, eller varför gör Du annars så?”
   Jag fortsätter min väg mot dörren för att gå tillbaka till min verklighet igen, med samma rutiner, om och om igen.
   Men detta kommer vi att hålla hemligt Gud, detta stannar mellan oss.

@Malin Rindvik