Jag vaknade upp på torsdag morgonen vid halv sex ungefär och knäet mådde väldigt bra. Inga problem med att böja det eller med att sträcka det. Det enda som var problem var förskylningen. Näsan värkte och halsen började bli jobbig att få luft igenom. Men jag och mami begav oss ändå till hässleholm. Klockan 7 var vi framme och då satt vi och väntade i väntrummet. Vi fick komma in ganska snabbt och jag fick byta om till sjukhus kläder. Och nu tar jag alllting ganska fort eftersom det hände ganska mycket: sjukhussängen - prata med sjuksköterskan - doktorn kom och ritade på benet - narkosläkaren kom - mami gick och det var sista gången jag såg henne tills klockan 5.
   Jag somnade vid 9 och operationen tog en timme och allting gick som läkaren tänkt sig. Tog 2 senor ifrån hamstringen och sydde ihop som ett korsband. Och sedan skrapde de bort delar av menisken som inte gick att rädda. Sedan var allting klart och jag vaknade upp vid 11. Eller vaknade och vaknade. Det var ganska svårt att vara vaken eftersom man var hela slut i hela kroppen pågrund av narkosen. 
   På en skala från 1-10 där 1 var ingen smärta och 10 var värsta som man varit med om så hade jag när jag gick ur sängen, för första gången, ungefär en 6a. Men smärtan gick bort ju mer tiden gick och istället fick jag svimhetskänslan och illamåendekänslan. Och det var inte rolig, den var en ren pärs att gå igenom. Ingen mat fick jag ner och inte mycket vatten heller så jag fick vara kvar på sjukhuset en längre tid.
   Jag frågade ofta efter mami men jag fick inte se henne förrän klockan 5 då jag pratat med läkare, sjukgymnast och massa sjuksköterskor. Mami hade varit livrädd eftersom hon inte fått reda på hur operationen gått eller hur jag mådde och det gjorde mig väldigt förbannad eftersom de sagt till mig att mami redan vet allt.
   Kvällen när jag kom hem låg smärtan på 5 och benet var stor som ett bowlingklot. Låg mest i soffan hela kvällen och sov och försökte tänka positivt. 

dag ett alltså: smärt skala 5 och knäet är svårt att röra. Kryckor används och jag går försiktigt framåt. Allmän trötthet och smärta i hela kroppen pågrund av narkosen. Svårt med andningen också.