Är det att dagen innan försöka dämpa nervositeten genom en god natts sömn?
Är det att packa väskan för att vara borta i två timmar för att göra något så okontrollerat?
Är det att känna en känsla av trötthet när man sätter sig i bilen på väg mot ännu en ny ort.
Är det att somna tillsammans med kompisarna i bilen för att man laddar upp batterierna bättre då?
Är det att stanna vid en rutten parkeringsplats och dra in samma doft man drar in varje kväll?
Är det att se folk komma eller att se folk som går?
Är det att titta på alla bilar som ställer sig i en rad bredvid varandra, för att visa vilka som hör ihop?
Är det att gå in i ett liten rum med oskarpa färger precis som ett litet skjul?
Är det att dra på sig skorna och börja lunka ut till en ny värld?
Är det att börja plocka fram tejpen och börja se solen gå ner borta vid hustaken?
Är det att känna gräset under sina fötter och se personer sätta sig ner på på bänkarna för att nu bevittna ännu en mörk höst kväll?
Är det att börja småhuttra av kyla men också av värme för att det finns ingen annan plats som man skulle vilja vara på i just det läget?
Är det att känna stressen släppa och att försiktigt börja få i gång benen i en rytmisk rörelse?
Är det att blunda och känna vinden ta tag i ens uppsatta hår?
Är det att ställa upp sig på ett rakt led se den svartklädda personen vandra mot en med bestämda steg?
Är det att ta in ett stor djupt andetag och känna lukten av nyklippt gräs?
Är det här verkligen ingen dröm, finns det folk som lever såhär?
Är det att börja se den lilla runda saken rulla fram och tillbaka mellan linjerna?
Är det att hoppa upp i en luftduell och på ner vägen känna hur man hade kan studsa som en studs boll fram och tillbaka?
Är det att känna energin övervinna och att man slutar tänka i några enskilda sekunder?
Är det att lägga ner den lilla runda saken på linjen, kliva tre stora steg tillbaka och titta framåt och sedan låta benen bestämma vad som kommer att hända i nästa läge?
Är det att ta upp den magiska runda saken i händerna, lyfta den bakom huvudet och slänga bort den för att man inte själv vill ha den kvar?
Är det att man ljuger för man egentligen vill ha saken för sig själv, fast inte vågar säga det?
Är det att känna sig som en superhjälte då man föser den konstiga saken runt mellan människor?
Är det en känsla av att vara bäst?
Är det att pricka det vita nätet som blåser så fint i höstkylan?
Är det att lägga ner den konstiga lilla runda saken på en vit streckad linje och kolla ner i marken och börja sakta räkna upp till fyra för att sedan kolla upp på huvudpersonen framför en och veta att det finns bara en sak kvar att göra?
Är det en känsla av att vara oövervinnlig?
Är det att efter nittio minuter gå tillbaka till skjulet för att plocka av sig besvikelsen eller för att hänga upp glädjen?
Kärlek är att göra detta dag ut och dag in utan att ens tänka tanken på att tröttna på det. Kärlek är att spela fotboll och veta att man inte behöver ge upp den för något annat, för den ger aldrig upp dig. Kärlek är en konstig känsla, men ändå så fruktansvärt underbar. Kärleken till fotbollen bär jag med mig hela livet och kom ihåg detta, det kan och kommer aldrig bli för mycket fotboll.
@Malin Rindvik