Efter min skada så trodde jag aldrig att jag kunde se en värre smärta eller känna en värre smärta. Men när jag såg tv4 sport sända matchen mellan ifk-lugi och norsken erik ifrån ifk, som spelat så bra hela matchen och verkligen varit en av de bästa på planen. Så händer det, han backar och går in i en lugi spelare och då var det kört. I tv får man se hur foten hamnar under honom och med all sin tyng därpå. Det var en sådan smärta som varenda en i publiken/tvrutan/tränare och spelare kände. Ingen kunde ha missat vad som hänt, skriket ekaar fortfarande i mitt huvud. Han låg på planen och jag kände hur ont det gjorde och då kom tårarna. Folk som har varit med om en sån här skada i sin idrott, i sitt liv. Erik pendlar varje dag ifrån Norge för att träna i Kristianstad, om man inte älskar sin sport gör man inte det? Och tänk då att se hela livet passera och där ligger man på mattan eller gräsplanen och sedan kommer tårarna, det kommer ta flera månader att komma tillbaka. Det är då man känner sig väldigt ensam även om detta händer väldigt ofta i världen just nu.
Erik blev opererad i morse/igår och mår bra, benet var inte brutet som man trodde från början. Utan ankeln som hoppat ur led. Men vilken skada det än är, sitter rädslan och smärtan i. Jag kan knappt vänta på efter månader av rehab och sedan ska jag komma tillbaka till gräsplanen. Till rädslan, till mitt liv. Men vågar man leva det som förut eller måste man lägga av för gott?

Källa: http://www.kristianstadsbladet.se/article/20100305/HANDBOLLKB/703059852/1843
http://www.kristianstadsbladet.se/article/20100305/HANDBOLLKB/100309948/1843/&/Benet-var-inte-brutet