Jag har nog aldrig varut med om en varmare dag, det är så otroligt hett att jag inte ens vet var jag ska ta vägen. Och solen den lyser som aldrig förr från en klarblå himmel. Kommer det ens blir mörkt i natt? Så mörkt att man kan se stjärnorna lysa över jorden och berätta hemligheter för alla som ser upp på dem. Och minns du vad vi lovade varandra en dag under vårterminen? Att vi skulle ligga uppe på ett tak och se på stjärnorna? För hade det inte varit otroligt att göra det en dag i sommar? Två bästavänner som ligger där uppe på taket och ser på stjärnorna - ser på en annan värld och viskar hemligheter ingen annan vet.
Och vaniljsmaken sprider sig i munnen, värmen börjar lägga sig, men det klara vädret lovar en minst lika vacker dag i morgon. I alla hus faller trötta människor ihop i soffan, fotöljer och sängar, man blir trött även när man inte ens gör någoting. Och i ett enplanshus nära stan, där sitter en liten folksamling med mamma, pappa, barn, moster och någon som i blodsbanden inte hör in i familjen men ändå sitter där och ser på. För även om hon inte hör ihop med dem som en släkting så hör hon ihop med någon i samlingen. Någon som har skrivit flera kapitel i hennes livsbok,  någon som som är hennes livboj, någon som är hennes bästavän, någon som står henne närmare än alla andra vänner. Och jag vill egentligen bara säga att jag älskar dig Malin, glöm aldrig det!
// Milla som skrivit denna texten - du gör mig inspererad att fortsätta skriva.
kolla hennes texter på hennes blogg

Ni vet hur det känns att förlora sig själv för en stund?
När man inte orkar tänka på något eller någon?
När man inte kan tänka överhuvudtaget, inte ens sig själv?
När huvudet slås mot ett stengolv och magen vänds ut och in?
När hjärtat har krossats? När lungorna redan slutat fungera?
När kroppen värker efter närhet av någon vän?
När vännerna sviker? När alla bara går?
När familjen lämnar en? När man går skilda vägar?
När man lever dubbeliv? När man är otrogen?
När man förlorar sitt hem?
När man inte får tillbaka kärleken från mor, från far, från syster och kanske bror?
När man aldrig hör ordet jag älskar dig? När man blir dumpad?
När man är riktigt behov av bara en enkel kram, men inte får en?
När man vill gråta men inte får fram det? När man gråter och ingen tröstar en?
När man ger något till någon och inte får tillbaka något?
När man blir slagen till marken av att någon säger något dumt?
När man försöker döva sin smärta med piller?
När man tar till kniven för att döva smärtan när piller inte hjälper?
När man faller till marken och inte tänker resa sig upp?
När man ger upp? När man slutar andas?
Ta allt detta och gånger två tusen varv runt jorden, så får du nog upp hur jag känner just nu.

Kände att jag var tvungen att lägga in mitt avskedsbrev till mina förra mentorer, vad tycks?

   It started out as a feeling witch then grow into a hope.
   Man kunde börja en dag med att det antingen regnade det, snöade eller så sken solen så starkt mot fönstren, utan gardinner, på Slättängsskolan.

   Barnen som kommit i tid sitter och väntar på att skoldagen ska börja och några timmar senare kommer den ta slut. Man hör hur skåp öppnas och smällas igen. Lärare går lugnt in i sina salar och plockar med sina grejer, väntar även de på att dagen ska gå mot sitt slut så de kan komma hem i ett lugn och fridfullt hem? Eller i ett stökigt trebarns villa hus?
   Klockan slår tio över åtta och barnen går in i sina rum, förutom de som alltid kommer för sent. Och en av dem är jag. Men även Filip, Johanna och Viktor lär sig aldrig tiden.
Sollan och Fredrik står på sina vanliga platser när man kommer in lunkade i klassrummet och mumlar lite små trött: " Förlåt att jag kommit för sent ... igen."
   Man ser på deras blick att de är missnöjda, men de vet att detta kommer att hända igen. Men nu borde de inte bryr sig längre. För nu är det inte lång tid kvar. Det kommer inte vara sig likt på Slättängsskolan ett tag framöver, för den 12 juni går niorna på Slättängsskolan ut.  Därför borde man tacka alla underbara elever som man haft så många minnen med. Ju mer man gör det, desto mer glöms de viktiga människorna bort. De som man verkligen inte kommer träffa mer; lärarna. Men kanske så stöter man på dem någon gång på stan eller varför inte Kappahl, Fredrik?
   Det finns två stycken lärare, jag speciellt vill tacka och det är Fredrik Jeppsson och Solveig Beck, för de har varit mina mentorer i snart ett år och glad är jag över det. Minns ni första gången när jag kom till klassen? Hur mycket jag skämdes när jag gick in i klassrummet den morgonen? Men jag klarade mig, för ni stöttade mig hela tiden och jag är glad över det. Tack vare er, har jag blivit mig själv igen. Man kan säga tack till väldigt många vänner, men ni borde också ha ett stort tack. För ni har stöttat mig och hjälpt mig med betygen och de kunde inte ha blivit bättre, jag är glad jag träffade er.
   Det var svårt den första tiden, Sollan. Vi fick ingen bra start. Med alla bråken vi hade med min mamma. Och tro mig, vi har nog inte varit vänner eller bekanta ens. Men hur mycket ovänner vi än har varit så funderar jag på vilka goda stunder vi haft tillsammans. Jag minns när du satte på en film med brittiskt humor och du, jag och Sara dog av skratt. Och alla i klassen ville att vi skulle hålla tyst. Minns du alla gånger vi suttit i enrum och nästan fått varandra att gråta? Visst låter det jobbigt, men det var härligt att veta att du inte var så hemsk som alla sagt ändå. Tack Solveig Beck, för hur mycket du än är skolans skräck så kommer du ha en stor del i mitt liv. Du vill hjälpa alla och du gör det rättvist. Kämpa på och sluta inte med ciggen, för jag vågar inte tänka hur det kan gå då.
   Fredrik Jeppsson, vad kan man säga om dig? Mer än att du har en av den torraste humorn jag sätt. Den är så torr att jag skrattar så jag får kramp i magen. Och jag måste erkänna, jag tar dina skämt ibland. Några av dem är ju riktigt bra. Minnen med dig har jag gått om, vi har skrattar, vi har bråkat, vi har kämpat, vi har sjungit i bussen mot Tyskland, vi har pratat allvar, vi har pratat strunt, ja vi har gjort det mesta tillsammans. Och jag är glad jag haft dig som mentor. Minns du utvecklingssamtalen som började så dåligt och slutade så bra? Minns du när jag alltid frågat om jag får skriva på tyska under ett engelskt prov eftersom jag aldrig lärt mig vad krig heter? Jag vet ju att det heter die Kriege på tyska. Men engelska, det blev svårare. Men vet du vad? Jag har lärt mig det. Det heter War. Och varför jag kan det, är tack vare dig. Och tack vare dig har jag höjt mig i Engelska och tror jag kan klara tyskan i framtiden. De är viktiga språk för mig som jag kommer att fortsätta kämpa med. Tack Fredrik för att du stöttat mig i engelskan. Den som orkat med det är guldvärd. Många gav upp hoppet. Men inte du. Tack för det, du vet inte hur härligt det känns.
   Minns du när du varje morgon har klagat på att jag kommer för sent? Men vet du varför jag gjorde det? Nej, det vet faktiskt inte jag heller. Kanske för att reta dig? Nej det kan jag aldrig tro. Jag ville ju gå i skolan den senaste tiden och nu vill jag inte den ska ta slut.
Vi avslutar här med att jag bugar och bockar med stående ovationer för dig och Sollan. Jag har "bara" haft er i snart ett år. Men det är ett underbart år och som vi sa: "Det började i kaos men det slutade i världens lycka. Det kunde inte slutat bättre faktiskt."
   Glöm inte Malin Rindvik från 9A - jag är vare sig bäst i klassen eller sämst när jag går ut. Men jag går ut med världens bästa självförtroende och jag sträcker på mig för jag vet ni står bredvid mig i mina tankar. Och jag kommer inte att glömma er.
   Tack för mig.

Bom! Där kom det vi alla väntat på. Smällen som man en gång varit med om. Man trodde den hade försvunnit för gott. Men nej nu är den här, helt utan förväntningar eller förvarningar kom dem som ett regnoväder utan dess like. Den tog inte mångas liv, men den tog personerns själar med sig och nu är inget som det borde vara.
   Så enkelt kan det vara att förlora sig själv för en hel livstid eller bara för en luten stund. Men hur kort stund det än tar så kommer inget att bli sig själv igen. Man kommer förlora personer och personer kommer komma för att stanna. Men när nästa smäll kommer igen, så lämnas man åter igen.
   Jag kan erkänna att under min livstid har jag inte varit perfekt, för vem är det egentligen? Ingen kan jag tro. Men en sak jag kanske inte har gemenast med andra är att jag har åtminstonde försökt vara mig själv hela tiden. För jag har aldrig haft tanken på att vara någon annan. Någon jag inte är. Alla är vi vackra som vi är, utan att  behöva vara någon eller några andra. Varför behöver då folk leka något de egentligen inte är? Har det verkligen så dåliga liv att de måste byta hit och dit? Hur hade det sätt ut om vi bytte liv som vi ville? Kom igen nu vänner, varför inte visa just eran egen charm . Jag tror den är vackrare än den charm du leker att vara.
   Om vi får bort denna bomen vi alla bär inom oss, kan nog världen bli en bättre plats för dig och mig och nästa generation som kommer komma efter oss.
   Världen står stilla just nu för det vi håller på med. Låt den börja om. För vi lever bara en gång på denna planeten. Vår planet som vi kallar Jorden, Tellus.

Jag sitter och kollar på en tjej på min förra skola som sjunger på skolavslutningen och jag får dirket tillbaka minnen där ifrån. För det är så underbart att höra henne sjunga och se gamla minnen från förra skolan, det har bara gått en vecka men känns som en evighet sen. Och även om man vill spola tillbaka tiden hela tiden, så kommer jag inte gå i 9A på slättängskolan längre. Det är nya elever som kommer sitta på våra platser, som kommer sitta vid våra bänkar, som kommer vara äldst på skolan.
Det som låter ännu mer konstigare än att vi inte är äldst längre är att säga min förra skola och min förrförra klass. För vad heter då den klassen jag gick ifrån sexan till åttan? Förrförra skolan? Den klassen har alltid varit min klass de första månaderna sen jag bytte i nioende klassen. Men när jag kom till Slättängsskolan så fick jag ett nytt liv. En ny klass, en ny skola, nya vänner, nya bekanta. Ett underbart liv jag aldrig vill byta ifrån. För jag fick riktig vänskap, självförtroende och kärlek på köpet av att jag bytte klass. Jag kan inte vara lyckligare just nu.
För mig är det riktigt svårt att se mig själv i en annan värld än den jag lever i nu. Människor önskar sig nya liv fram och tillbaka. Men jag skulle aldrig vilja göra det. För tänk om jag varit med dem personerna jag än gång varit med. Hade jag varit preis som dem? Jag tror inte jag hade varit lycklig på det sättet jag är nu. Från att gå ifrån den nervösa flickan som alltid måste ha någon och aldrig vågade säga vad hon ville och nu framför sitter en flicka, en brunett med blågröna ögon och småler för sig. Med ett riktigt starkt självförtroende. Och nu kan hon titta sig i speglen och se sig själv snygg. Det är ett stort steg för mig. Flickan framför dataskärmen. För att ha denna känslan man har i kroppen nu är inte lätt att ha. Jag känner att jag kan flyga över hav och land. Jag kan dricka hur mycket som helst och inte gå på toaletten en enda gång. Jag kan göra 10 mål i en fotbollsmatch. Jag kan göra allting, för jag har en sån känsla i kroppen.
Låt denna känsla stanna kvar och lev nu livet för det är sommarlov och vi ska ha roligt!
Tack bästa vänner, vänner, nära vänner, alla vänner, bekanta, familj och släkt och idrotten - tack vare er jag har en sån här känsla jag beskriver i texten.
Mot hösten börjar man ny skola och nya vänner. Men jag håller kvar gymnasietiden - det är tiden som man aldrig glömmer kom ihåg det.

farväl, hejdå, goodbye.
att ta farväl av någon nära kan aldrig vara lätt
precis som att sväva i luften.
från början när man börjar sin vänskap
flyger man långt upp i luften
man lär sig hur tyngdkraften fungerar
man lär sig att vara lika lätt som fjärilar i en klar blå himel.
men så när man känner att det här, det fungerar verkligen, jag klarar detta
då faller man hårt
riktigt hårt som att slå armbågen i en stentrappa
den domnar av och det gör även du som flyger
ibland kan du tappa allt på vägen
du tappar din självkänsla
ditt mod och tron på allting omkring dig
ibland förlorar du till och med någon på vägen ner mot marken
men hur länge du än tror att du ska falla
så kommer du alltid hamna på marken tillslut
kanske inte hel och kanske förlorar du ditt hjärta på vägen
det kan ta en evighet, till och med en livtid
men tro mig du kommer komma ner på marken
försök res dig sakta uppåt
du kommer klara det någon dag
hur mycket hjälp du än får
försök klara de själv
du är starkaste bara av dig själv
livet kommer kännas hemskt
du kommer vara rädd för mycket
men res dig upp
att förlora någon nära kan vara det värsta som finns
men bestäm dig att du ska upp på klippan igen
ut med vingarna och flyga mot himlen igen
bestäm att nu jävlar ska jag fixa det
klarar du inte av det första gången
ge inte upp, det kommer fler chanser
förlorar du någon
ge inte upp
vi kommer alla träffas i himlen
och då kan vi förlåta oss för vad vi gjort/inte gjort
ta chansen och flyg, det kan bli din sista flygtur